Nyanserad valrörelse
En givande vecka med presidentkandidaterna i våra teverum avslutas med val, rösträkning och jubel. En blir president, men båda har orsak att glädja sig över valrörelsen.
Det finns orsak till kollektiv glädje. Valrörelsens andra del har kretsat kring presidentens egentliga uppgifter, men den har därtill skapat en mental fond, en politisk analys i det belevade samtalets form.
Politiken – väljarna – gagnas i val av särskiljande diskussioner.
Men mera inträngande samtal där tillspetsningen inte är ett självändamål ger politiken ett lyft. Måhända har gäspeffekten ibland smugit sig på, men vi behöver också de begrundande samtalen.
Samhällsbygget är inte en decibellbaserad hantering. Politiska val har som uppgift att belysa svårigheterna i politiska vägval. Den politiska vardagen är inte svartvit – speciellt inte i mångpartikulturens Finland. Det kan illustreras utan tillspetsade motsättningar.
Presidentvalet har gett en nyanserad bild av två gedigna politiska aktörer som varit med sedan 1980-talet.
Som – i det här sammanhanget – pianisten Claes Andersson sa i FST-duellens slutminut: Vi får en bra president hur det än går.
Finland har signalerat stark nordisk gemenskap inte bara på försvarsområdet. Norden som fenomen och samarbetsmönster har lyfts fram också i samhällsbygget i stort. Norden har setts som en väg när Finland går ut i den större världen.
Valrörelsen har understrukit landets tvåspråkighet utan dominans av slätstruken välvilja.
Den har lyft fram människovärdet och toleransfrågor. Vi kan inte blunda för de sociala medierna hatiska underströmmar – men se dem som vad de är: en minoritets i sig oroväckande illamående.
Valrörelsen har avdramatiserat den självklara existensen av sexuella minoriteter. Haavistos kandidatur har på den punkten haft samma roll som den kvinnliga kandidaten Tarja Halonens valseger 2000.
Det är en noterbar och värdefull bieffekt av en valrörelse som ibland karaktäriseras som för tung apparat för ett (relativt) maktbefriat uppdrag.
Valrörelsen har därtill sållat fram två kandidater med tydligt artikulerade sociala samveten.
Den har fört ut kandidaterna på gator och torg och på landsbygdens mötesplatser. Kandidater är på valmöten för att bli sedda och hörda – men det fungerar också andra vägen.
Presidenten har ingen konkret beslutsrätt i vardagsfrågor, men vi väljer inte en utrikespolitisk teknokrat. Vi väljer en människa vars värderingar förhoppningsvis påverkas och får näring av möten med människor.
Valrörelsen 2012 har signalerat mognad. Men se hela bilden. Finland är inte ett homogent samhälle. Vi är som andra västliga välfärdsländer ställda inför växande osäkerhet vars politiska följder kan bli svårhanterliga.
Europa befinner sig i ett vägskäl. En väg leder till en långsam och mödosam återhämtning, den andra till en krisnivå vi senast störtades in i via ett världskrig.
Den finländska presidenten – stående ovan och på sidan om dagspolitiken – har en roll i båda fallen. Valets sista veckor har visat att båda kandidaterna har de kvaliteter som krävs av en samlande kraft.
Det är inte givet hur presidenten kan agera som opinionsledande kraft i politiken.
Men det är tydligt att de förväntningarna inte har blivit mindre under de smällkalla dagarna vintern 2012.